Mina tankar kring SRF 2010

50 band, 784 onödiga gitarrsolon och en sisådär 8212 icke urskiljbara gitarr-riff senare var man tillbaka i verkligheten efter 3 roliga (dock regninga och blåsiga) dagar på Sweden Rock Festival (numera även känt som “Dekadensens högborg”).

Sweden Rock Festival är en festival med hårdrocksmusiken i fokus. Främst den från 70 till 90-talet. En stor del av artisterna misslyckades dock helt med sina uppdrag.

När man spelar live handlar det inte om att demonstrera sin musikaliska kompetens och briljera med 4 gitarrsolon per låt. Det handlar om något så mycket enkelt som att underhålla publiken.

Det är åtminstone därför jag åker till Sweden Rock. Jag vill ha känsla, inte fakta. Om jag vill lyssna på hur tekniskt de kan spela lyssnar jag på deras skiva istället.

Att lyssna på sina favoritband live kan jämföras med att se en riktigt vacker tjej utan smink. Grunden för det fina finns där, men det blir liksom aldrig lika bra.

Det är viktigt att inte låta sig färgas av vilka artister man tycker om utan vara ärlig om vad man faktiskt tyckte om deras framträdande. Jag ska nu göra mitt bästa för att på ett så objektivt sätt som möjligt recensera de konserter jag tog mig tid att se.

Opeth: Ett utav mina absoluta favoritband blev till en enda stor besvikelse. Deras mångfacetterade musik är inte gjord för att spelas live. Det bjöds på en brutalt dålig setlist och det fullständigt värdelösa ljudet slogs bara av det ännu mer värdelösa mellansnackat. Opeth är och förblir ett band som gör sig bäst på album.

Steel Panther: Jag hade aldrig tidigare hört talas om detta humor/parodi/ploj-band från LA. De bjöd i vilket fall på festivalens i särklass bästa framträdande.

Föreställ er en kombination mellan trallvänlig 80-tals rock a la “Mötley Crue”, humoristiska och klyschiga texter och inövat mellanstack i äkta stand-up stil. Då får ni Steel Panther. Dinosaurie-rockarna i de rutinbaserade banden kan slänga sig i väggen. Death to all but metal! Sjukare texter får man leta efter: hör själva

Aerosmith: Steven Tyler sjunger: “…and I dont wanna miss a thing”. Yeah right. Jag brydde mig inte ens om att titta på dem. Christer Sjögren hade fått mig gäspa mindre än Aerosmith.

Mustasch: Dra mig baklänges vilket ös det var, domedagsregnet till trots. Pyroteknik, bra ljud, härlig energi och grym respons från publiken. En gång till!

Guns’n’Roses: G’nR är det betydelsefulla bandet som jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. Vår relation inleddes därför med att de gick på scen ungefär 45 minuter försenade. Första delen av showen var bra. Resten var en lång väntan på att eländet skulle ta slut så att man kunde åka hem. Hade Melissa Horn spelat på en scen i närheten hade jag hellre gått dit och druckit te.

Slayer: Förra gången jag såg Slayer live var de förband till Iron Maiden 2002. Då tyckte jag att de sög. Idag, 8 år senare, tänkte jag ge dem en ny chans. De sög igen. Musiken blir en enda sörja av mangel och jag skäms över att så bra musik går till spillo pga det värdelösa ljudet (eller mixningen?)

Sabaton: Ett av de bästa livebanden jag sett. Inte så mycket pga musiken utan mest pga att de sprider en sådan glädje och eneri när de spelar. Alla hade kul.

Behemoth: Ytterligare ett utav mina absoluta favoritband inom dödsmetal-genren. Det bjöds på riktigt häftig scendekor, cool ljusshow och bra energi från bandet. Det värdelösa ljudet resulterade tyvärr i att jag sällan kunde urskilja vilken låt de ens spelade. Till slut valde jag att gå längre bak för att höra någonting över huvudtaget.

W.A.S.P: Trots att jag stod ganska långt bak tyckte jag att de bjöd på både bra setlist, ljud och show. Efter halva spelningen bestämde jag mig för att det fick vara nog med 80-tals rock och bestämde mig för att lämna mina kompisar för att titta på black metal-bandet Watain.

Watain: Det finns bara ett ord som sammanfattar min upplevelse från Watain. WOW! Show i världsklass. Extravagant scendekor. Bra musik, perfekt ljud och till råga på allt en hyllning till Bathory. Watain lyckades med det som så många andra band fullkomligt misslyckades med, nämligen att förmedla en känsla.

Danzig: När jag tänker på Glenn Danzig tänker jag på en blandning mellan Elvis, hårdrock och Johnny Cash. Jag har fortfarande lite svårt att smälta mina intryck från konserten men Danzig levererade helt enligt mina förväntningar.

Mayhem: Återigen bra show men värdelöst ljud. Hörde varken sång eller gitarrer. Mayhem gör sig bäst på skiva. När jag stod där i publiken insåg jag helt plötsligt varför Darkthorne slutat spela live. Sån här musik funkar helt enkelt inte live när ljudbilden är så dålig. Höjdpunkten med Mayhem fick istället bli när jag såg Hellhammer (trummisen) soundchecka 1h före konsert.

Evergrey: Festivalens enda unplugged-spelning som jag tyckte var värd att gå på. Riktigt bra stämning och grym respons från publiken. Hade jag fått välja hade jag sett Evergrey spela unplugged tio gånger av tio möjliga.

Rick Springfield: Överaskande bra show och musik från en artist som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Han tog upp publiken på scen, klättrade upp på ett ljudtorn och betedde sig som världens yngsta 40 åring. En trevlig överraskning.

Min SRF Topp 5-lista!

1. Watain, Steel Panther och Mustasch

2. Det överlägsna ljudet på “Sweden Stage” där alla ovan nämnda artister spelade hade säkert ingenting med scenens storlek eller högtalare att göra. Jag börjar ana att anledningen till att allt lät så bra var för att vinden blåste ljudet rakt mot publiken. Inte åt sidan, som på de andra scenerna.

3. Den goda maten (indiska tjejer som läser får gärna höra av sig)

4. Stämningen på SRF är som alltid på topp, oavsett väder.

5. Att jag fick vara chaufför och köra automatväxlad lyx-BMW 2 dagar av 3 möjliga.

3 kommentarer

  1. Michaela 2010-06-14 02:23

    Nice att du gillade Watain! Helt klart bästa spelningen på srf detta året enligt mig.

    Absolut. Inte lika kaotiskt som Mayhem eller Behemoth. Tummen upp!

    / Kasper

  2. Cant Stop the rip 2010-06-16 15:26

    att du missade rock n roll guden tillika legende gary moore a lite skämmigt det blir bakläxa…

    Jag säger som Opeth. Gary Moore såg ut som en tant.

    / Kasper

  3. Cant Stop the rip 2010-06-18 11:38

    haha du tänker kanske på axl…? ka ka ka ka ka yeah!!!

    The “rock’n’roll”-clown of all times, haha!

    / Kasper

Kommentera